Idag är det inga tårar utan bara tomhet och funderingar.
Jag har ju spelat en roll i 18 år. Jag har spelat den i förhållanden, på jobbet, med familjen, med vänner. Masken har alltid varit på. Naturligtvis har jag haft mina bra perioder med under denna tid, men jag har ändå alltid haft masken på. Dessa dagar när jag möter människor på bussen eller på stan funderar jag på vilka mer som bär en mask för att dölja något. Vilka som spelar en roll och som har en hemlighet under... Eller spelar vi alla någon annan än den vi är?
Varför är det så svårt att vara den man är? Att vara mänsklig med både svagheter och styrkor?
Och för de som är det, varför är då ofta andra människor så snara att döma?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Kanske för att det påminner dem om det som de inte vill möta inom sig eller känna.
Vägen är så hemsk innan man börjar, och vågar ta första steget på den. För även om vajre steg är svårt på sitt vis så finns ändå minnet av "nystädad natur" och det gör mödan värd./Marie Söderberg
Skicka en kommentar