Det första som slog mig igår när jag mötte de andra i gruppen var att det verkligen inte går att säga att vem som ha en ÄS. Vi såg ut som vilka kvinnor som helst. Möter du någon av oss på gatan skulle du inte kunna se att vi är sjuka.
Det kändes bra för jag var rädd att känna mig som en fet dinosaurie men det kändes helt ok i gruppen. Jag kände mig inte udda, lastgammal eller groteskt tjock. Nåja, den tanken har jag ju alltid men jag kände mig inte utanför...
Och det lilla vi pratade igår så kände jag igen mig i flera tankar. Och vi kommer ju att lära känna varandra på ett helt anat sätt än man gör med sina vänner då vi ska ses dagligen under 4 månader och vända ut och in på oss själva.
Idag väntar först ett inviduellt möte med min behandlare och fortsatta aktiviteter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det andas förväntan över inlägget och du låter positiv. Man blir glad av att läsa det.
Skicka en kommentar