Hemma igen. Har i stort haft ett par bra dagar. Det positiva är att jag har gjort vad jag vill och inte vad jag känner att jag är tvungen att göra.
Det negativa är att jag fortfarande är orolig över maten. Jag vet att jag inte kan ändra nästan 20 års tankar så snabbt men jag är trött på att nästan alltid undra över om jag ser tjock ut eller om jag äter för mycket eller om någon någonsin kan tycka om mig för den jag är eller om vad andra tänker om mig.
Jag vill bara vara jag. Och vill kunna tänka "take it or leave it" men det är inte så lätt. Jag mår visserligen mycket bättre nu än för 10 veckor sedan, men jag önskar att de gick ännu fortare...
Eller att de inte skiftar så snabbt. Ena dagen tycker jag att det är ok, sedan räcker det med att jag ser mig i spegeln ur en dum vinkel så...
I morgon kanske jag ska på date. Vet inte om jag vågar. Vet inte om jag är redo än. För vågar jag tro att någon kan tycka att jag är intressant? Och vågar jag känna något? Inte lätt alls...
Och om det är intressant, och man vill ses igen, hur berättar man då om att jag går på behandling för en ÄS? För en sak är saker, jag orkar inte ljuga om detta mer. Ska jag ha försöka ha ett förhållande måste jag berätta sanningen. Men är jag där än?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej!
Man måste ju inte börja med att berätta alla tankar och problem man bråttas med första gången.
Tänker på en nybliven mamma, som jag besökte i tjänsten, som presenterade sig med förnamn och -jag har fibromyalgi. Blev lite konstigt för jag såg henne som nybliven mor, som det viktigaste.
Lycka till på daten!
Hej!
Håller med ovanstående, försök, försök att ta det som det kommer. Bara för att man inte berättar alla sanningar direkt betyder ju det inte att man ljuger.
Lycka till
kram
Skicka en kommentar